Difference between revisions 27747320 and 27758942 on svwiki

{{infoga|Luktsinne}}
{{infoga|Smaksinne}}⏎
{{brister|datum=2014-10-02|wiki|okat|fluff|språkvård|motivering=känns som ett felaktigt namn, och ej helt anpassat för en encyklopedisk artikel, mer än uppsats}}
''''''Lukten och smakens väg till hjärnan''''''

För att människan ska uppfatta smak och lukt krävs receptorer och nerver som hjälper till för att informationen ska komma fram. Det finns tre kraniala nerver som bär information från tungan för att smaken ska kunna registreras. Dessa heter på engelska glossopharyngeal nerve, vagus nerve och chorda tympani branch of the facial nerve. Ett av huvudområdet för smak är en destinationerna för de tre nerverna. Dit ska alla komma för att sedan få möjligheten att delas upp i en tvådelad bana. En av banorna går direkt till den ventroposteriora delen av thalamus. Den banan delar sig också i två där den ena transporteras direkt till SI. Den andra transporteras till ett område rostralt om den andra. Det här sker i insulakortex. Områdena skickar sedan sin information till intaget av orbitofrontalkortex som även det är ett smakområde. Den andra banan går direkt till ”the pontine taste area” för att sedan skickas till amygdala och hypothalamus som är beläget lateralt. 

För att lukten ska registreras och uppfattas av hjärnan krävs det att axonen från luktreceptorerna överför sina synapser i luktbulben. Luktbulben är uppbyggd av flera olika lager och de skulle kunna jämföras med ögats näthinn. Slutprodukten av bulben är det laterala luktområdet. Det går ipsilateralt till pyrifromkortex, entorhinalkortex och amygdala. Informationen från pyrformkortex går till dorsomediala kärnans centrala del av thalamus. Därefter skickas informationen i sin tur till orbitofrontalkortex. Genom detta kan en slutsats dras om att orbitofrontalkortex kan betraktas som det primära luktneokortex. 

'''Smakreceptorer'''
Smakreseptorerna kallas för smaklökar och dessa ligger gömda omkring de små, små knopparna på tungan. Många tror att knopparna på tungan är smaklökarna, men de är i själva verket papiller som troligtvis finns där av den enkla anledningen att de ska få grepp om maten som tuggas. Receptorerna för smak är inte riktiga neuron utan snarare modifierade hudceller. Precis som neuron så har smakreceptorerna lättretliga membran och därför släpps neurotransmittorerna för att excitera de närliggande neuronen. De sänder sedan vidare informationen till hjärnan. Precis som hudceller tenderar även receptorerna att slipas ner och lossna, men de ersätts. Det finns fyra kända smakreceptorer som var och en svarar på olika kemikaliska beståndsdelar i maten och de är sött, salt, surt och bittert. 

'''Luktreceptorer'''
Neuronen som ansvarar för lukt kallas på luktceller (olfactory cells). Receptorerna är belägna på flimmerhåren i näshålan. Dessa består av tre celltyper; hårreceptorceller, stödceller på ett lager av basala celler. Axonen som kommer från luktreceptorernas överför dendriter till luktbulben. Cellen når pyriformkortex och därifrån når den hypothalamus, amygdala, temporallobens entorhinalkortex och orbifrontalregionen hos neokortex. Varje kemikalie exciterar ett flertal typer av receptorer och trots det inhibierar den starkaste exciterande receptorn aktiviteten hos andra receptorer i en aktion som liknar lateral inhibition. 

'''Kuriosa'''
Primater har till skillnad från köttätare och gnagare ett relativt outvecklat smak- och luktsinne i jämförelse med dess välutvecklade syn. Detta medan valar och delfiner är kända för att ha ett nästintill obefintligt luktsinne. Det finns stora skillnader i smakpreferenserna från en art till en annan. Ett exempel på det kommer här. Det finns sötningsmedel som heter sackarin och sucrose och det har visat sig att människor och råttor gillar båda delarna medan hundar ratar sackarin och katter ter sig likgiltig till båda delarna. Detsamma gäller hos människan, smaken är individuell och ter sig olika. Ett exempel på det är det faktum att äldre människor har högre trösklar när det handlar om tillexempel starka maträtter och det på grund av att det sker en reducering av smakreceptorer med tiden och det gör att smaken inte är den samma på ett litet barn och en äldre person. Barn har svårare för att äta stark mat då deras sinne för smak är starkt.

Källor: Kolb. B., Whishaw, I. Q. (2003). Fundamentals of Human Neuropsychology. New York: Worth Publishers. Sixth edition. 
Kalat, W. J., (2009). Biological Psychology. Wadsworth: Cengage Learning.